Till Kenya...

27 juni 2010 Vilodag
Förmiddagen ägnades åt att uppgradera solbrännan så att vi skulle smälta in mer i samhället. Det kommer vi nog tyvärr inte att uppnå. Efter lunch travade iväg till den största supermarketen här i Kakamega och shoppade lite nödvändigheter. Eftermiddagen ägnades åt att hänga i vardagsrummet medan Lindah, en 16årig tjej som bor här på helgerna tittade på kenyanska såpoperor. En lugn dag alltså. En vilodag. Over and out.

28 juni 2010
På eftermiddagen gick vi som vanligt till Remand Home. Dagens ämne var: Early Pregnancy. Varje år lämnar cirka 13000 flickor skolan i Kenya på grund av att de blir gravida. Abort är olagligt i Kenya oavsett om barnet blivit till frivilligt eller genom våldtäkt eller incest. Blir man gravid kickas man ut ur skolan på direkten. Flickorna får inte gå kvar till förlossningen. Naturligtvis drabbas inte pojkarna lika hårt. De får gå kvar i skolan och blir inte lika skuldtyngda moraliskt sätt. Pojkar är pojkar, men flickor ska hålla på sig till äktenskapet. På Remand sitter bland annat en flicka som blev gravid i trettonårsåldern, och ströp sitt barn efter förlossningen. Hon har hållits inlåst på Remand i tre år nu. Rehabilitering, skolgång och dylikt verkar inte vara det man sätter störst fokus på, det finns förmodligen inte tillräckligt med pengar till det. Personalen där verkar i alla fall bra, och verkar bry sig om sina ”skyddslingar”, så gott som det går.

29 juni 2010 – Hör man när mensen börjar?
Tisdag och time for Muslim School. Vi träffade de yngre flickorna i tolvårsålder och talade om puberteten. Det var lite fnissigt, men nog intressant. Jag och Lotta delade med oss och berättade om när vi fick mens, hur våra humörsvängningar yttrade sig och vad jobbigt det var att få bröst och behåring på känsliga delar, eller att inte få det. Flickorna fick skriva lappar och lägga i en låda. Frågorna om puberteten skulle vi besvara till nästa lektion. Den roligaste frågan var:
Hör man när mensen börjar?

Lektionen avslutades med, björnen sover för att avdramatisera det hela eller nått. Vi hade gjort om texten till engelska. Vi tyckte nog att det var lika roligt som tjejerna. Jag har märkt att de tycker att det är skitkul när man är med och leker eller försöker hänga med i klappar och rörelser när de visar upp någon sånglek för oss. Det gäller att bjuda på sig själv.

Direkt efter detta skulle vi möta de äldsta tjejerna i sextonårsåldern för att snacka fotboll. De tog ett tag att hitta alla eftersom ingen hade sagt åt dem att vi skulle komma över huvudtaget. Men kontentan var i alla fall att de var positivt inställda till fotbollsträning. Undra hur lång tid det tar innan tjejerna inser att vi är totala losers när det kommer fotboll.

30 juni 2010 Kondomer åt kvinnsen
Förmiddagen ägnades åt mammorna här på bygget. Eller alla är inte mammor, men nästan i alla fall. Vid snackade om preventivmedel i två timmar. Jag visade hur man satte på en kondom på en morot till höga skratt. En av de äldre tjejerna hade med sig den kvinnliga kondomen och visade hur den fungerade. Det var intressant.  Man kunde sätta in den en timme innan själva samlaget. Det är dyra i Kenya men verkar vara lättare att få tag på här än i Sverige. Den verkar helbra tycker jag. Hanna hade genom sitt jobb grabbat tag i femtio kondomer som jag kunde ta med mig till Kenya och dela ut. Kondomerna gick åt som smör i solsken. Tack Hanna!

På eftermiddagen gick vi till barnhemmet, Divine. Vi körde lite björnen sover och andra lekar. Tyvärr fick jag piss på benet nästan direkt när vi kom dit. Barnen har inga blöjor som fångar upp det, åtminstone inte de fattiga barnen eller barnen på barnhem. Många vill gärna sitta i knäet dock, vill ha närhet vilket förmodligen är en bristvara på ett barnhem. Då får man stå ut med lite urin på kläderna. Man kan byta när man kommer hem, här är det ändå inte så noga och renlighet är en bristvara. Jag längtar nog lite efter en hederlig gammal dusch i Sverige.

1 juli 2010 Ilska
Vi träffade Remandtjejerna igen på torsdagen. De hade fått en läxa, ett moraliskt problem som de skulle ha diskuterat i smågrupper. De brukar inte vara så bra på att göra sina läxor men förvånande nog hade alla grupper gjort läxan. Därefter började vi med dagens ämne: Ilska. Vi berättade lite om ilska, och vad människan i början använde ilskan till och hur ilska påverkar kroppen. De fick diskutera vad som gjorde dem arga och så vidare. Jag tror att det var en ganska givande lektion. Det kändes i alla fall så.

Efter Remand drog vi iväg till en annan skola, en bra bit in i bushen. Det är Lindahs skola. D.v.s. flickan som bor här på helgernas skola. Vi ska börja hålla klasser där också samt spela fotboll med dem. Det är en privatskola och flickorna där är väldigt intelligenta och artiga små fröknar. Vi hann inte göra något väsentligt med dem den här gången utan diskuterade mest fotboll. De ville gärna spela mot muslimflickorna och hävdade att de skulle vinna. Det hävdade i och för sig även tjejerna från Muslimschool också, så vi får väl se hur det blir med det.

2 juli 2010 Fjortisar
På morgonen travade vi iväg till Remand, igen. Jag och Lotta har sett att tre av flickorna har extra svårt med engelskan, både med att läsa, skriva och prata. Vi ville gärna försöka hjälpa dem på något sätt och föreslog att vi skulle träffa dem extra, men bara om flickorna själva ville det. Det blev så, så nu träffar vi dessa tre, två gånger i veckan en timme. Vi kommer förmodligen inte kunna hjälpa dem så mycket, men kanske lite i alla fall på något sätt. Vi pratade mest om vad dem själva ville och vilka typer av texter vi skulle arbeta med och runt. Kärleksromaner var de inte intresserade, bara ämnen som kunde hjälpa dem i framtiden då de kom ut därifrån. Egentligen skulle dessa flickor förmodligen behöva terapi och något slags framtidshopp då de lämnar Remand. Ingen av dem har någon familj att flytta tillbaka till, de har inget att komma tillbaka till utan behöver börja från noll utan någon. Hur det samhälliga stödet ser ut måste jag ta reda på. Förhoppningsvis är det inte så deprimerande som jag förväntar mig.

Efter lunch gick vi till Muslimschool igen och träffade de äldre flickorna. Det var verkligen inte kul. De är som de värsta flickorna i fjortonårsåldern. Inte alla, men en liten grupp styr som resen av gruppen. Problemet är att många av de här flickorna är smarta och kan mycket, men deras beteende är verkligen irriterade. De håller sig alltid på gränsen, så att man inte kan skicka ut dem ur klassrummet. Susie vår ”chef” hade inte tid att följa med oss av någon anledning så vi fick ta oss an dem själva. Blähhh!

På kvällen kom Sofia från Mumias hem till oss och vi hade en softarkväll och aggrade av oss på fjortisarna. Till nästa gång ska de få veta att de lever eller nått i den stilen… Ibland är det skönt att bara vara tre bitterfittor och proppa i sig godis (frukt).


3 juli 2010 Watch out for the cow
Det var dags för fotboll på riktigt. Först fick vi i och för sig klara av lördagstvätten och lunchen innan vi begav oss till Lindhas skola för att spela fotboll, eller leda fotbollsträningen då. Det tar ju ett tag att gå dit så när vi väl var framme var vi redan utslagna. Klockan ett skulle vi börja men då var det bara Jag, Lotta, Sofia och Lindah där och en massa kor på fotbollsplanen. Efter en halvtimme hade det kommit en tjej till, och vi påmindes åter igen om att detta är Kenya. Här råder en helt annan tidsuppfattning, man kommer när man kommer liksom. Klockan två var vi i alla fall så pass många att vi kunde börja lira lite. Korna stod vid sidan av planen och betade. Tjejerna fick se upp så att de inte råkade skjuta korna i baken med bollen. Lotta och Sofia var med på varsitt lag, och jag höll ställningarna på säkert avstånd. Tjejerna var duktiga på fotboll och hade kondisen men Lotta och Sofia hade svårt med värmen och kondisen. Jag blev trött att bara sitta och titta på. När klockan var tre hade ganska många dykt upp, men då var det dags att sluta och försöka ta sig hem utan att tuppa av. Bättre lycka nästa gång…

4 juli 2010 Kolhydrater
Vi har börjat med en ny vana. Får se hur länge den håller i sig bara. Morgonpromenader varje dag. Vi går visserligen mycket varje dag och kosten är rätt ensidig. Maten består mest av kolhydrater i alla dess former, det är vanligt att få både ris och pasta i samma rätt eller pasta och potatis. Om kött av något slag ingår i maten är det en mycket liten del av måltiden. Bönor däremot kan man få i mängder och till frukost får vi oftast ägg. Det blev lite ensidigt efter ett tag med äggmackor så vi beställde gröt. Det var inte en hitt. Gröten var brun, smaklös och krämaktig, men med lite socker, salt och banan gick den ner.  De tyckte dock att vi var skumma som saltade på gröten. Vi saltar på allt. Det är i alla fall lätt att vara laktosintolerant här i Kenya. Det är inte mycket mat där mjölkprodukter ingår.

Vi har varit ute och gått ganska så mycket idag, hit och dit. Jag följde bland annat med Lindah till internetcafét för att hjälpa henne att skriva ett brev till sin mentor i Sverige. Det tog henne 1 timme att knåpa ihop mailet. Men övning ger färdighet.

Efter att ha skuffat in Sofia i en Matatu (Typ taxi/minibuss för många) tillbaka till Mumias, tog vi oss hem. Hittills har vi alltid lyckats undvika det värsta regnet på eftermiddagarna, men nu öppnade sig himlen över oss. Vi var tvungna att springa den sista biten och när vi var framme såg det ut som om vi hade duschat i vår kläder när vi kom fram. Det är bättre tryck i regnet än i vår dusch. Man kanske ska springa ut i regnet och tvätta av sig ordentligt för en gångs skull?

5 juli 2010 Kulturkrock eller bara dålig stämning?
Varje måndagsmorgon ska vi ha personalmöte. Så även denna morgon. Dagen till ära har vi fått en ny mzungo (vit människa) i huset. En 22årig tjej från Florida som ska vara här på dagarna. Hon verkade trevlig, men tyvärr så var det lite konstig stämning på morgonmötet. Chefen har varit lite konstig ett i några dagar nu. Trött och butter. Jag och Lotta tror att hon har personliga problem. Hoppas bara att hon inte är sur på oss. Om hon nu skulle vara det har vi ingen aning om vad vi har gjort eller inte gjort. Vi är jättesnäll och duktiga enligt oss själva. Nåja, på onsdag ska vi tydligen till en helt ny skola och föreläsa för 300 – 500 flickor i två timmar. Jag och Lotta vägrade och försökte förklara att vi inte kände oss bekväma med att göra det utan tillräcklig förberedelse eller tydlig vägledning, och speciellt inte på engelska. Våra chefer fattade inte varför och undrade vad problemet var. Jag undrar om det var en kulturkrock eller om deras oförstående har med ”stämningen” i huset att göra. Vi får se hur det blir med det där. Mitt i allt ihop fick jag migrän också. Pricken över i:et. Jag provade min migränmedicin som tyvärr inte funkade så bra. Jag var tvungen att sova fram till lunch.

På eftermiddagen gick vi till Remand igen. Flickorna lämnade in sina läxor. De skulle skriva om när det hade varit arga någon gång och vad som hände då. Vi får läsa dem till kvällen och se vad vi finner. Under lektionen fortsatte vi att prata om ilska, men först fick amerikanskan presentera sig för flocken. Det var inte alla som visste att Florida låg i Usa, och någon undrade om hon kände Obama, vilket hon tyvärr inte gjorde. Hon hade inte ens mött honom, men hade i alla fall röstat på honom. På tal om Obama så är det en del som, om de inte skriker mzungo vilket de oftast gör, ropar Ms. Obama efter en. Jag och Lotta fattar inte riktigt grejen. Hon är ju svart och vi är ju vita, fast de kanske tror att vi är amerikaner? Fast när det kommer till mzungos brukar vi också bli häpna, peka och stirra när någon dyker upp. Vi känner oss som invånare även om resten av invånarna i Kakamega inte ser oss som det. Det blir som någon slags omvänd rasism. Ordet mzungos är inte negativt i deras ögon utan respektfullt på något sett. Problemet med att ha vit hy är att folk tror att man har mycket pengar. Visserligen har vi mer pengar än de flesta här, och vi har råd att unna oss mer än att bara överleva men varken jag eller Lotta är välbärgade hemma i Sverige eller Finland. De flesta sakerna här är billiga för oss vilket gör att människor runt omkring oss förväntar sig att vi ska stå för notan hela tiden, ge presenter och bidra med pengar till allt möjligt. Jag gör gärna det men att även min plånbok har en gräns. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det känns som någon slags pålagd skam att vi har mer pengar. Inte en uttalad sådan. Jag vet inte om jag skapat denna känsla själv eller om jag inte har det.

6 juli 2010 Golfhotellet en oas i kaoset
Jag och Lotta tog tag i vår lilla skrivarklubb på Remand. Vi hade köpt magasin istället för böcker. Ungdomsmagasinet vi hade fått tag i verkade rätt bra och vi hittade en ”artikel” om motivation och målsättning. Att läsa och förstå hela denna artikel kommer nog att ta alla våra resterande lektioner. Vi hann med fyra meningar på en timme. Vår så kallade chef var inte med, men nu har vi som sagt fått en till mzungo i gänget. Henne ville de ha i dataklassen och hålla lektioner även om hon inte har någon datorutbildning. Det hade inte riktigt gått fram att hon inte var där för att arbeta utan att syssla med sin undersökning/uppsats om kvinnors utbildning i Kenya eller brist på utbildning. Hon fick i alla fall följa med till sist, och på vägen till Remand sa vi åt henne att tydliggöra varför hon var där, annars skulle hon inte hinna få sitt arbete gjort. Morgonen på Remand avslutade utomhus. De hade en slags spirituell dag där. Pojkarna och flickorna klappade händer och sjöng böner hela dagen utomhus, så vi hängde på ett tag innan vi mötte upp chefen vid Kakamegas fängelse.


I fängelset är inte det inte så lätt att få tillträde, vilket vi har efterfrågat. Vi ville besöka delen där kvinnorna höll till och kanske starta ett projekt där, vilket nu börjar bli för sent, men vi kanske får besöka dem i alla fall. Från fängelset struttade vi i alla fall iväg till departementet för vuxenutbildning i Kakamega. Det blev en lyckoträff för amerikanskan, som jag nog borde kalla vid namn istället – Carly.  Hon kände att detta var precis den kontakt hon kunde behöva för sitt arbete. Efter det lilla lyckade mötet lämnade chefen oss ännu en gång och vi ”hittade” golfhotellet i Kakamega. Där hade de en pol, restaurang och bar. Vi tog en dryck där och bestämde att till helgen skulle vi minsann bada lite och äta mat.

Till de unga flickorna på muslim School fick vi gå själva. Vi pratade om mens och det gick faktiskt bra. Men småttingarna är snälla och söta, fast lite blyga kanske. Dessutom blir det alltid ett hinder när vi inte har någon översättare med.  Vilket är konstigt eftersom de allra flesta talar bra engelska. Precis efter skulle vi spela fotboll med de gamla flickorna. Inte fjortisarna. De kunde inte, de var inte tillräckligt många eftersom en del skickas hem då deras familjer inte betalat skolavgiften. Så går det till i Kenya. Vi tog en promenad istället och köpte chapata, ett slags små köttpiroger till middagen. Vi kände oss trötta och bittra. Ingen har fortfarande sagt något om onsdagens föreläsning även om vi bett om mer information, och att om vi ska göra det få hjälp med att planera det.

7 juli 2010 Kulturkrockar?
Spänningen är som sagt spänd på bygget. Vi har ingen aning om det är vårt fel eller om det är något helt annat. Trots att vi inte visste hur det skulle bli med eftermiddagens föreläsning tog vi tag i young mothers. Vi skulle prata om våld mot kvinnor. Varken Susie eller Violette våra överordnare verkade vilja vara med. De låtsades som ingenting då vi påminde om att vi skulle samlas vi elvatiden. Tyvärr är dessa unga mödrar inte alls sugna att prata engelska med oss, och när vi tog upp våra frågor att diskutera runt var det tyst som i graven. Det var verkligen inte roligt och till slut fick Lotta spatt och gick för att hämta någon. Susie tyckte att Violette kunde gå lite surt, och Violette tyckte det samma om Susie. Till slut kom i alla fall Susie, vilket var det bästa eftersom Violette inte brukar bidra som språkbro precis, utan mest sitter tyst och ser uttråkad ut. Diskussionen kom igång. Det blev lite kulturkrockar. Här i Kenya ses inte som våldtäkt inom äktenskapet som våldtäkt. Har man ingått äktenskap så måste man ställa upp. Uppfattningen verkar även vara att om kvinnan inte gör som mannen säger så har han rätt att slå henne. Vi försökte fråga om de tyckte att det var bra så, eller om de skulle vilja ändra på det. Jag vet inte riktigt om frågan gick fram. Jag ville få fram att om man tyckte att ett beteende i ett samhälle var fel, så gick det att ändra på det om man var många som tyckte samma sak. Det kändes dock mer som att de resonerade som så att det var som det var med det. Det går inte att flytta ett berg, eller något i den stilen. Frågan är om diskussionen gick åt detta håll, eftersom kvinnorna i den här gruppen är underutbildade och kommer från mycket fattiga förhållanden? Jag hoppas verkligen inte att majoriteten av alla kenyanska män våldtar, slår och bedrar sina fruar.

Av någon anledning kom vi sedan in på hur det går till när man träffar en man i Sverige, Finland och USA. Jag spelar som vanligt hetero, eftersom homosexuellitet inte är tillåtet här och religion är ett stadigt inslag i varje Kenyan.  Inte något on om religion men här är det inte okej att va gay, om man säger så. Nåja. Vi delade med oss och de förfasade sig över att i Sverige och Finland blir man byxmyndig som femtonårig och att våra föräldrar inte hade haft några problem med att våra pojkvänner sov över. Carly förklarade hur det amerikanska dejtingsystemet gick till och allas ögon ploppade ur. Kan man ha flera pojkvänner samtidig? Nej, nej försäkrade vi, alltså de är mer som vänner man gör inget fysiskt, och sedan när man bestämt sig dejtar man bara en… Ärligt talat kan jag förstå att de tycker att vi är lite obskyra i vissa sammanhang.

Eftermiddagen gick och om den där föreläsningen sades inte ett knyst. Lotta och Carly stack till barnhemmet Divine. Jag följde med Violette till en organisation som ska sponsra två av mammorna med pengar om de kunde hosta upp tjugo procent själv. Tyvärr kunde de inte hosta upp tjugo procent själv så jag hade tidigare sagt att jag kunde göra det. Det handlade om 230 kronor. I alla fall gick vi dit, och väntade där i en timme. Kanske just därför att vi befann oss i Kenya kom han inte på avtalad tid. Han kom inte alls. Vi gick hem, och Violette sa att vi skulle vara där till åtta, morgonen efter istället.

8 juli 2010 Bittra i halvlek
Eftersom vi skulle vara på det där kontoret vid åtta på morgonen gick vi iväg tio över åtta i maklig takt. Han var på plats, som tur var. (Jag minns inte hans namn eller organisationens namn.) Han var positiv men ville försäkra sig om att jag hade valt rätt tjejer att stödja och om jag hade läst kontraktet. Jag kände mig dum. Jag vet inte vilka av tjejerna Violette och Susie hade valt ut och jag visste inte att det fanns något kontakt skrivet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till det så jag ljög och sa att tjejerna vi hade valt ut var mycket glada och så vidare och att jag visst hade läst kontraktet. Han tyckte att det var bra och viktigt eftersom sådana här bidrag inte kunde tas för givet. Tjejerna skulle vara glada över att de hade fått den här chansen tack vare mig. Violette sa ingenting. Inte heller sa hon någonting på vägen hem, om kontrakt eller något. Jag kände mig nedstämd. Inte för att jag vill ha hyllningssånger till min ära för att jag skänker pengar och hjälper till, men det är lite obekvämt att känna sig som ett bankkonto där man borde få ta ut pengar annars ska jag skämmas över hur girig jag är som vill behålla pengarna för mig själv.

Jag och Lotta känner oss inte riktigt uppskattade för det andra arbetet vi lägger ner här heller. Vi får ingen vägledning, support eller intresse över de lektioner vi planera och genomför i allahanda ämnen. Kanske är det så det går till i Kenya, eller så är det bara surt på det här stället för tillfället. Jag vet faktiskt inte.  Kanske har vi kommit in i någon slags halvtid där allt är surt, och hela grejen suger. Fast jag måste säga att Remandtjejerna tycker jag jättemycket om. Det känns som om dem är glada för att vi kommer och att det faktiskt gör någon skillnad. Kanske inte så värst mycket i framtiden men de tycker om att vi är där och är helsköna tjejer.  Barnhemmet Divine känn också rätt att gå till. Egentligen är det bar fjortisarna på muslimSchool som är tröttsamma och våra så kallade chefers ledarroll som är rätt blasé.

9 juli 2010 Kramp
I går kväll kändes min mage som en spänd ballong innan vi skulle gå och lägga oss. På natten vaknade jag med molande magvärk. Jag kunde inte sova. Jag ville skita och spy men det gick inte. På morgonen var jag svag och vek. Magvärken ville inte släppa. Jag försökte äta, men lämna huset orkade jag inte. Susie var som vanligt inte på plats och när Lotta skulle meddela Violette att hon inte ville gå till fjortisarna på muslimSchool ensam utan varken mig eller Susie, fick hon höra att bara för att jag var sjuk kunde hon inte låta bli att gå. Dessutom hade vi redan svikit den där skolan i onsdags. För visso hade vi aldrig tackat ja till att hålla föreläsning för tvåhundra till femhundra flickor i varierande åldrar. Dessutom hade vi bett om mer information och hjälp till detta, men det hade vi inte fått. Men vårt fel var det förstås, svikare och snåljåpar som vi är.

På kvällen flyttade Sofia hit från Mumias. Bestulen, nästan bortgift, myggbiten och klen i någon skum sjukdom. Hon och Lotta drog till sjukhuset jag låg hemma och åmade mig innan nattens karusell snurrade igång.

10 juli 2010 Maginfluensa
Natten tillbringade jag på toaletten. Sittandes eller hukandes över den. Jag hade sällskap av lite insekter och under ett tag blev det strömavbrott. Jag såg inte handen framför mig. På morgonen var jag svag och uttorkad. Susie och Violette tyckte att jag skulle äta lite för att få lite styrka. Kanske ta en kopp kaffe eller något. Jag tackade nej till det. Lotta och Sofia drog iväg till sjukhuset för nya prover igen eftersom Sofia inte verkade ha malaria. Dessa prover visade inget heller. När de kom tillbaka hade de med sig vatten, coca-cola och bananer till mig. Under dagen blev jag bättre, även om jag kände mig urholkad. Till middagen tog jag en rejäl portion potatismos och omelett. Susie lämnade oss ensam med vår nya vakt ute vid grinden. Vi fick inte släppa in honom. Vi var alltså ensamma i huset, förutom vaktisen som lurade där ute i mörkret och regnet. Vi trissade upp varandra och sedan råkade jag skrämma Sofia när hon stod och borstade tänderna så hon skrek som en stucken gris. Vaktis reagerade instinktivt. Genom ett fönster viskade han: Is everything alright? Med kvävda fnissningar försökte vi övertyga honom om att det var det. Därefter jagade vi runt i huset efter en plats att skratta hysteriskt på. När vi hade hanterat vår hysteriska glädje över vaktis insats så bestämde vi att vi alla skulle sova i det stora rummet. Ute regnade, blixtrade och åskade det och vi var alltså rätt hispiga. Sorgligt nog var vi bubbliga i magen också alla tre, men vi försökte ha överseende med det och satsade på ett pyjamasparty istället. Det blev inte ett så lyckat pyjamasparty. Jag var den första att avvika till mitt eget rum då jag insåg att även denna natt skulle jag ha närkontakt med toaletten av tredje graden. Lotta och Sofia flyttade till sina rum vid ettiden. Jag tror inte att de blev lika drabbade som mig, men tillräckligt mycket för att det inte skulle vara bekvämt i alla fall.

26 juni 2010 Midsummerfeast
Efter en god natts sömn och lite frukost drog vi till stan för att shoppa inför midsommarfesten. Det var inte så lätt att hitta allting som vi ville ha, exempelvis jordgubbar och grädde. Vi fick improvisera helt enkelt. När vi kom tillbaka så var det dags att sticka iväg igen. Vi skulle besöka några av de unga mammorna som är här på vardagarna och går sömnadskurs. Det var en bit att gå, så vi tog varsin cykel.

Mödrarna hade gjort det fint hemma hos sig. Den första bodde hemma hos sin bror och hade ett barn. De andra tre borde i något slags miniradhus med en massa andra människor. Huset var byggt av lera och det var väldigt trångt. Vi hade med oss te, socker och godis till barnen, en vanlig gåva då man ska besöka någon i Kenya. Det är kutym att ha med sig något.

Väl hemma igen åt vi lunch, och jag kände mig jättetrött. Jag tog en powernap på 2 timmar och sedan började vi laga middagen. Det tog tid, blev en jävla röra och vissa saker gick verkligen inte som planerat. Grädden luktade surt, men Sussie hävdade att den inte luktade skumt. Vi försökte ”vispa” den genom att hälla den i en flaska och skaka flaskan. Det blev bara en sur gräddklump. Vi förkastade den, efter mycket möda. Klockan sju var i alla fall allting klart. Vi hade lyckats steka köttbullar, kokat potatis, halvat kokta ägg, gjort sallad, satt en dalahäst och en svensk flagga på bordet och tänt ljusen.  Sussie och Lindah åt och sa att de tyckte det var gott, jag hoppas verkligen att de menade det. Till efterätt blev det någon slags bakelse, gjort av muffins, banan och ananas. Det var inte jordgubbstårta, men lyckad ändå tycker jag. Nu sitter vi här mätta och illamående. Imorgon måste det verkligen bli en vilodag.

25 juni 2010 Midsommar
Morgonen började med stortvätt för mig och Lotta. Tvättmaskiner was not the option. Vi tvättade ute på gården i kallvatten och bykade tvätten med våra nariga händer. Så nytt är det förstås inte för någon av oss, även om våra kenyanska vänner verkar tro det. Jag fick exempelvis instruktioner första dagen hur man tänder en tändsticka, och försökte förklara att vi har sådana i Sverige också. Naturligtvis fick jag inte eld på den så jag var kanske inte så övertygande.
   
När tvätten var hängd i solen tog vi oss iväg på utflykt med Sussie. Det var någon slags marknad eller event utanför byn som skulle hålla på i dagarna tre. Det var en massa utställare som presenterade jordbruksprodukter och dylikt. Detta var något som skedde varje år. Eftersom det var långt att gå tog vi cykellift dit. Det finns hundratals killar som skjutsar runt människor hit och dit som jobb. Pakethållarna är vadderade så det är bekvämt. Kostnaden för en tur är 20 kenyanska shilling, ca 2 kronor. När vi väl var framme visade det sig vara värsta spektaklet. ”Alla” var där. Åtminstone verkade varenda skola runt Kakamega vara det. Det kunde liknas vid festival, de sålde allt möjligt, krimskrams och mat. Jag åkte till och med karusell dagen till ära. Det var sådana där gungor i långa kedjor som snurrade runt. Trappan upp var ganska läskig. Ruttnande träplankor som inte satt fast och vickade när man stod på dem. När jag väl satt i gungan tillsammans med de andra barnen var det för sent att ändra sig. I min gunga var ena kedjan av fyra stycken lite slapp, som om den var får lång. Karusellen satte igång. Samtidigt som jag koncentrerade mig på att le och vinka bad jag en bön till något. Den slappa kedjan rasslade till, och jag vinkade adjö till min publik. Inget hände dock. Snart var jag nere på säker mark, och övertygade Lotta och Sussie att det var jättekul och att jag gärna ville åka en gång till. Som tur var pressade jag det inte för hårt och vi lämnade skräckkarusellen bakom oss.

Sussie hittade sin son på eventet och tog med honom. Två år är han och jättesöt. När vi skulle hem somnade han och vi fick hjälpas åt att baxa upp Sussie och hennes son på en cykel. Väl inne i stan igen så gick vi på jakt efter malet kött till svenska köttbullar. Det var inte ett lätt uppdrag. Ingen av slaktarna verkade ha något malet kött. Bara köttstycken med flugor runt. Vi hade dock tur, vid en slaktare var det en kille som erbjöd att mala köttet åt oss för 100 Shilling, dvs 10 kronor. Vi nappade och köpte 2 kilo kött för 50 kronor och hängde på. Till slut var vi hemma igen med två kilo malet kött, och kastade i oss lunchen för vi skulle till en skola vid tvåtiden.

Det var den muslimska skolan runt hörnet och vi var med de äldre flickorna i sextonårsåldern. Det var inte så många där så vi gjorde bara lite presentationer och sjöng lite. När vi väl kom hem var vi helt slut. Vi hade gått 15000 steg under dagen, så vi flyttade midsommarfesten till midsommardagen istället. På kvällen kom Sofia som ska vara här med oss under helgen. Det regnade rejält. Det gör det alltid på kvällarna, men under dagen skiner alltid solen och jag börjar bli brun, eller kanske mer röd som är min egentliga färg.

24 juni 2010 Lärare i journalistik
Idag besökte vi Mumias, en liten ort utanför Kakamega där en annan volontär är placerad. Hon heter Sofia och är också en svenne som jag. Vi skulle dit och hämta en dator till vår dataklass, och umgås lite. Vi promenerade runt lite med Sofia i den lilla staden och tog en dricka på torget. När vi kom tillbaka hade det tydligen gått upp för någon att jag hade lite mediautbildning, något jag verkligen inte vill skryta med för jag blev ju aldrig riktigt klar. Nåja, jag blev i alla fall tillfrågad om jag kunde hålla några klasser där eftersom de bland annat har en journalistutbildning där. Vi kom överrens om att jag skulle hålla i lite skrivargrejer efter som den tekniska biten är jag inte så haj på. Så vi får väl se hur det går med det...

När vi kom hem igen stack vi iväg till ett slags fängelse för ungdomar där vi håller lite klasser i varierade ämnen för tjejerna som är där. Den yngsta är tolv och den äldsta är sexton. De som sitter där har gjort lite varierade brott. Det är ett slags ställe där man befinner sig innan domen, då förs man vidare eller blir släppt om det vill sig väl. De var i alla fall jätteglada att vi kom, men lite trötta på att vänta eftersom vi var något försenade från Mumias. Jag berättar mer om tjejerna sedan. Nu blev jag trött. God natt!

23 juni 2010 Första egentliga arbetsdagen Det blev en tidig kväll. Dagen innan. Efter att ha sussat gott i tio timmar steg jag upp klockan sju för att möta den upp den första riktiga arbetsdagen utan att känna mig som en zombie. På förmiddagen satt vi i solen och rättade prov, som handlade om pubertet, mens, graviditet och preventivmedel. Det var lite si och så med hur mycket kunskaper som fastnat efter Lottas lektioner. Alla är inte heller så bra på att läsa och skriva överhuvudtaget. Hälften fick i alla fall godkänt. En fick noll poäng, hon hade bara kopierat frågorna så gott hon kunde. Det kanske ska framgå att dessa flickor befinner sig i ”fängelse” eller förvaring och många har inte fått någon speciell skolgång. Därefter samlade vi ihop, ”the young mothers” och dataklassen. Vi pratade om familjeplanering, det vill säga att planera för hur många barn man vill ha och hur många och så vidare. Vi diskuterade olika frågor i smågrupper. De var lite lågmälda, men det kanske blir bättre med tiden. De som brukar snacka var inte heller inte där. På tal om de ”young mothers”, så har några sina barn med sig. En liten kille på två år blev skitskraj när han såg mig, han tittade på mig med öppen mun innan han försökte ta sig därifrån. Han trodde väl jag var ett spöke eller något. När vi hade tryckt i oss lunchen gick vi till ett barnhem som vi ska besöka varje vecka. Den yngsta var en vecka gammal och hade kommit dit för några dagar sedan. Den äldsta var 19 år. Vi var tillsammans med de minsta, och tillsammans ritade vi och skojade med varandra. En liten kille var helt lam i benen, men sjutton vicken fart han hade då han typ gick med armarna samtidigt som han släpade benen efter sig. På vägen hem gick vi förbi posten. Lotta hade fått brev. Vi tog oss även till ett internetcafé och köpte ”pengar” till ett trådlöst modem så vi kan surfa hemifrån. När vi tog oss hemåt blåste det som fan, men vi hann hem innan ösregnet satte igång ordentligt.